Från idé till succé

Med journalistiken i ryggen så ser Maris författande lite annorlunda ut än det läsarna är vana vid, hennes reporterådra lyser igenom i hennes böcker.

Mari jämför sitt skrivande med hur nyhetsinslag är uppbyggda. Som tittare sitter du hemma i soffan, oftast i färd med allt annat än att ägna nyheterna din fulla uppmärksamhet, varför Mari menar att det krävs något som direkt fångar tittaren och som gör att denna riktar sitt fulla fokus på nyhetsinslagen. Som reporter måste du fånga direkt, du har inte en andra chans och som tittare går det inte att spola tillbaka. Därför skriver Mari på ett sätt som gör att läsaren fångas in i nätet redan på första sidan, intrigen drar igång på sida ett. Genom denna annorlunda början och genom korta kapitel som alla avslutas med en cliffhanger sugs läsaren in. På så sätt håller Mari kvar läsaren och lämnar förnimmelser av den stundande ondskan och en önskan om att inte vilja lägga ifrån sig boken.

Som den disciplinerade författare Mari är, har hon ett stort behov av rutiner i sin vardag och när hon skriver. Hon väntar aldrig på att inspirationen ska komma till henne utan hon ser det som ett arbete som kräver att man sätter sig ner och ”bara börjar”. Går skrivandet trögt ringer hon ett researchsamtal, kollar fakta eller arbetar på ett tidigare kapitel.

Det tar ungefär sex månader för Mari att författa en bok och hon menar att perioden är indelad i ett visst mönster. De fyra första månaderna, som hon menar är hennes ”normala månader”, har hon tydliga och fasta rutiner. Hon stiger upp halv sju på morgonen tar en kopp kaffe för att sedan ge sig ut på promenad eller joggingrunda längs Årstaviken. Väl hemma igen tillbringar hon en stund med familjen, äter frukost innan de alla ska iväg på olika håll. Därefter skriver hon fram till femtiden på dagen, med kortare pauser. När det däremot blir månad fem går Mari in i de ”hysteriska månaderna”. Nu är det ingen ordning på någonting, inga rutiner, inga scheman. Nu kan hon skriva i upp till 15 timmar om dagen och vakna mitt i natten för att känna att hon bara måste skriva. Under denna period sätts det upp en skylt på dörren som säger ”Mor är rar, ring far”. Detta innebär att det är bättre att ringa far under dessa månader …

Hur går det då till? Hur många idéer kan en person få till böcker? Mari menar att hon inte har en aning. Hon vet inte hur det går till, det bara kommer till henne. Hon beskriver det som att det kommer fragment till henne, inga färdiga idéer, absolut inte, men det kommer fragment, bitar av något som gör att det sätts ett frö i Mari. Dessa fragment och detaljer kommer oftast inte till Mari under den tiden hon skriver på en bok, utan när hon börjar närma sig slutet, när den nuvarande storyn är på väg att nå sitt slut, då kommer de – fragmenten.

Hon berättar att hennes senaste bok kom till henne då hon befann sig på ett stort, ödsligt och internationellt hotell. Mari sitter och njuter av sin frukost och ser ett par komma gående, med tallrikar lastade med pannkakor. Kvinnan i sällskapet slår ut med händerna och Mari förstår att hon har glömt besticken och hon vänder tillbaka, in från uteplatsen och tillbaka in till matsalen. Mannen sätter sig ner och minuterna börjar ticka iväg, kvinnan dröjer och både mannen och Mari börjar skruva lite nervöst på sig, vart har kvinnan tagit vägen? Och som genom ett trollslag finns det ett fragment i Mari, vad händer om kvinnan inte kommer tillbaka? Här spinner fragmentet iväg, blir till en idé och hela scenen förflyttas till Visby och Almedalsveckan. En kvinna och en man på ett hotell ska äta frukost och kvinnan vänder om för att hämta bestick och hon kommer inte tillbaka.

Men vad hände med kvinnan då? Jo, den verkliga kvinnan kom tillbaka, glad i hågen med två nya tallrikar lastade med mat. Men fröet hade satt sig i Mari och under månaderna som följde byggdes denna historia på, och när den bok hon skrev vid tillfället var avslutad, så kunde hon knappt bärga sig förrän hon fick börja på den nya historien, vad som kom att bli Den sista akten.

Mari menar att hon aldrig räknar med att dessa fragment ska komma. Hon tror alltid att den senaste gången faktiskt är den sista. Hur ska hon kunna tro att det kommer fler? Hon menar att det någon gång måste ta slut att även hon måste börja leta och söka efter idéer och uppslag.

Men vi tror på Mari och hennes fragment och vi hoppas att de fortsätter att komma till henne så att vi och alla andra som älskar hennes böcker får fortsätta att göra just det.

Mari berättar, lite hemlighetsfullt, att det kommit ett nytt fragment till henne. Hon befann sig vid tillfället i en liten, intim nagelsalong i soliga Spanien. Och där, som resultatet av en liten händelse, kom det lilla fragmentet till henne och slog sig ner i Mari. Ett fragment till en elfte bok.

/Hanna Smedberg, Stockholm, maj 2012